Om samhällsutveckling, demokrati och arbetsvillkor.

June 13, 2018

Jag har bytt jobb. I slutet av förra veckan började jag jobba på en skola inne i stan istället för ute i en av förorterna. Min pendling har gått från drygt en halvtimma till knappt en kvart. För mig är pendlingstid podcasttid. Därför ligger jag lite efter i mina avsnitt. Men jag betar mig så sakteliga igenom kön. På vägen hem idag hörde jag början på detta avsnittet av vetenskapsradion historia.

Jag hann lyssna på de två första inslagen i programmet. Det första handlar om det minskade engagemanget som flera föreningar och organisationer upplever nu (och de senaste åren). På studentkåren jobbade vi mycket med att försöka skapa engagemang. Om jag är helt ärlig vet jag inte ifall vi lyckades. Men jag är glad att vi inte föll för att börja driva vår medlemsburna organisation som ett företag. De diskuterar fenomenet ur ett demokratiperspektiv i avsnittet. Jag tänkte extra på det för det verkar som att det fackliga arbetet inte ha så djupa traditioner på min nya arbetsplats. Jag är lite van vid att det finns något att ansluta sig till och jobba i. Men här verkar det inte vara riktigt så. Det är dock en organisation i stor förändring, förhoppningsvis kan vi bygga en gemenskap på sikt.

Det andra inslaget jag lyssnade till handlade om rösträttsreformerna, om de diskussioner som ledde fram till allmän rösträtt för omkring hundra år sedan. Det demokratiska systemet har förändrats i grunden ganska nyligen. Vem som kan bli statsråd var till exempel en fråga om religiös tillhörighet ändå in på 50-talet. Och så sent som på 80-talet kunde en person fråntas sin rösträtt genom omyndigförklarande. Men de stora kamperna för allmän, lika rösträtt drevs ändå för ungefär hundra år sedan. Och i praktiken förnyades rösträttsreglerna stort i början av 1920-talet. Det är lätt att glömma hur hårt vi som befolkning har kämpat för att bygga upp det samhälle vi har idag. Det finns gott om folk som gärna skulle förhandla om de grundläggande regler vi etablerat för exempelvis demokratiska rättigheter, men också för rätten till trygghet och till egen tid.

Det finns en uppsjö företag som gärna anställer på timmar och gladeligen struntar i dig om du råkar bli sjuk ett par dagar. Eller som betalar löner du i praktiken inte kan leva på så att du är tvungen att ta flera jobb. Det finns många företag som gärna sätter skyhöga förväntningar på vad du ska prestera under en arbetsdag, så att du blir utbränd och inte orkar annat än att somna på soffan när du kommer hem. Då är det så klart svårt att orka engagera sig i förening. När företagen gör vad de kan för att du ska känna dig utbytbar är det så klart svårt att ta tag i att ifrågasätta eller kämpa på arbetsplatsen. Men när de som inte bryr sig om människor utan ser främst till att göra överskott i bokföringen går fram som starkast blir också motståndet som störst. Även om det organiserade engagemanget inte är jättestort idag pratas det mycket om samhällsutveckling. När kapitalägarna vill få oss att känna otrygghet ska vi påminnas om att vi tillsammans har åstadkommit väldigt mycket och har all möjlighet att göra så igen.

Vi arbetar effektivare nu än någonsin tidigare, vi presterar mer på samma tid. Vi har all praktisk möjlighet att gå ner i tid på jobbet med bibehållen lön. Den som drabbas är den som har som högsta syfte att tjäna pengar åt styrelseledamöter och kapitalägare. De som vinner är alla vi som tillsammans får samhället att gå runt. För mig är det en demokratifråga, för mig är det en fråga om kunna styra sin vardag. För mig är det en fråga om att fördela medel från de som har mest till de som har störst behov.