Andra små inlägg

January 30, 2018

Jag tänkte göra ett till inlägg med flera små teman.

Jag har nyligen köpt ett SSL-certifikat. Jag har använt en gratistjänst från FSData (de jag har hemsidan hos) tidigare, de började förra sommaren med fria certifikat för alla som hade webbhotell på deras linuxservrar. Jättebra, kände jag som kollat på det tidigare men inte riktigt orkat ta tag i det. Det går att lösa via andra tjänster, men jag har ofta känt att det inte varit värt att investera tid i att sätta upp det. En gång minns jag att jag till och med pratade med dem men då gick det bara att lösa genom krångliga speciallösningar. Därför var jag extra glad när det plötsligt bara kom, och dessutom gratis och färdigt att använda. Men här om veckan slutade det att fungera. Deras leverantör har tydligen något problem med hur de förnyar certifikaten som gör att de löper ut ibland, och jag kunde inte få något svar på när det kunde vara åtgärdat.

Mina alternativ var i princip att gå tillbaka till vanlig http (det kändes inte rimligt), lägga ett par kvällar igen på att sätta mig in i de olika gratislösningarna på nätet, eller betala dem för att fixa det åt mig med deras premium-lösning. Jag har ofta varit en sån som vill lösa det själv, framför allt för att det känns bra att kunna och för att förstå hur sidan är uppbyggd. En av de stora anledningarna att jag valt just Grav som mitt blogg-verktyg är att jag tror mig förstå hur det funkar på ett sätt som jag inte gör med till exempel Wordpress. Men till min förvåning kände jag sen att det var värt att betala för att FSData skulle fixa det. Jag funderade lite på det och kom fram till att jag nog är vid en punkt i mitt liv där jag kan betala för att någon ska fixa saker som jag annars skulle behöva läsa på för. Det känns lite underligt, men också lite frigörande.

Jag bokade en tid för att göra en synundersökning i helgen. Jag minns inte när jag skaffade nya glasögon senast, men jag tror att det var ungefär fem år sen. Jag har länge tänkt att jag egentligen har ganska okej glasögon och att jag ser ganska bra i dem, men jag har senaste veckan kommit på mig själv flera gånger med att sitta och kisa när jag läser. Så gjorde jag ofta utan att tänka på det innan jag skaffade mina första glasögon. När vi fick Alva tänkte jag att det skulle bli lagom att byta glasögon när hon förstört ett par (så som små barn gör), men jag tror faktiskt att jag kommer byta innan.

En bild på hur väskan var planerad att se ut.
Denna rendern skickade de som bekräftelse när jag beställde väskan.

Jag fick hem väskan som jag hade beställt när jag skrev det förra inlägget. Den är mycket större än jag trodde. Jag hade gjort skisser på storleken i OpenScad och den verkade vara lite, men inte mycket, större än min gamla väska, men den känns betydligt rymligare. Det är lite skönt för jag hade ofta ont om plats i den gamla. Den var jättebra för en dator och lite böcker, men hade svårt att ta en tröja eller matlåda. Nu har jag inte så mycket matlådor längre men kan utan problem ha både tröja, vattenflaska och en termos med kaffe vid sidan av dator och böcker om jag vill. Det är jätteskönt, men lite farligt för det är lätt att packa för mycket så den blir tung. Jag hoppas på att skriva ett par rader om den när jag använt den lite mer, men hittills är jag väldigt nöjd.

Vi köpte en liten skrivare med zink-papper. Det är en sån som ska gå att stoppa i fickan och som inte har något bläck utan istället är det en särskild behandling på pappren som man köper. Den fungerar lite sådär. Vi köpte den från Polaroid. Man ska para ihop med med sin telefon för att kunna skriva ut mobil-bilder, det är hela poängen. Men de verkar ha bytt app nyligen, alla är lite missnöjda. Jag hade aldrig den gamla appen, men känner att den nya funkar lite sådär. Det funkar smidigt ibland, men ofta har den problem att hitta skrivaren. Kvalitén på utskrifterna är också lite halvbra. De är bättre än jag skulle kräva av en så liten pryl, och vi köpte den lite som en kul grej. Men kvalitén på bilderna är också lite sämre än man kanske skulle väntat sig. De är gryniga och färgerna är inte särskilt klara.

Vi var på spelkväll i helgen och spelade med folk som vi inte brukar spela med. Vi spelade flera olika spel, men bland annat ett som heter Codenames. Jag har inte spelat det tidigare, men det var riktigt trevligt. Det är ett ordspel, och ett associationsspel. Det krävs att man är i alla fall fyra men gärna minst sex personer skulle jag säga. Vi var åtta och det kändes ganska lagom. Det spelas med två lag så vi var fyra på varje. Av de fyra är en spelledare och tre spelar själva spelet. Det går till så att det ligger 25 ord på bordet och de som är spelledare har slumpvis fått veta vilka ord som hör till vilket lag. De ska sedan (begränsade av ett fåtal regler) beskriva orden så att övriga lagkamrater kan peka ut det egna lagets ord utan att välja motståndarens ord. Det blev ganska bra och hade nog blivit ännu bättre om alla kände varandra mer. En oväntad rekommendation känner jag.